Han kröp ner i hålet, grep om träribborna som utgjorde källartaket, hängde i armarna med fötterna nedåt och gjorde sig så lång som möjligt. Och släppte taget. Det blev en ganska bra landning. När han tittade upp kom Rasmus, yngre och mindre men vigare, det hade han alltid varit, hans lillebror landade mjukt och Hugo behövde knappt hålla i honom. – Mamma – lyssna.